You Were Pictured Then | 2012

You Were Pictured Then | 2012


Installation views from Landskrona Museum 2012-2013



The Futile Attempt | lambda print 65 x 90 cm

Leaving in Order | 24 x 36 cm | 55 x 75 cm

Numbers and Letters | 32 x42 cm (x2)

 

                                    Shuttle | 70 x 100 (x2) cm

 

From the Door Opening… | Text | 28 x 35 cm

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Just a Game | 70 x 100 cm

You Were Pictured Then (Album) | 28 x 35 cm

Tv. Foto: Bertil Lindhe Th. Foto: Björn Andersson

 

You Were Pictured Then | Videoloop

Vid första påseende kan fotografen Jenny Lindhes bilder tyckas händelselösa. Ett tomt fält eller ett stilla skogsbryn, en kvinna vid ett fönster, ryggen vänd, utsikten silad genom persienner. Och samtidigt ryms just i stiltjen en energi som påminner om svallvågor, om tystnaden efter explosionen, sekunden efter katastrofen, frånvaron av något väsentligt.

I skarven mellan motiven uppstår något tredje, en förlust om man så vill, när kvinnan i fönstret med ens är borta och bara den intetsägande utsikten återstår. Mot öppenheten i bilderna står titlarna, på ytan distinkta och självklara som de platser och möten de beskriver. Och samtidigt, en enkelhet präglad av en ödesdiger tyngd.

Ett par ansikten ges, som flickan i studentmössa på gräset i en villaträdgård, i famnen en randig katt, klänningen milt laxrosa i ett snitt som inte längre är modernt. Bleknade färger och tummade kort; mannen på toppen av Kebnekaise, med mössan på svaj och en skånsk flagga stolt sträckt mellan händerna.

I skenet av titeln skapar vi oss en historia som ytterligare laddas av det vardagliga, amatörmässiga i vinkeln och blänket från blixten. En bild som denna bär vi alla med oss, en familjesammankomst som ska dokumenteras och leenden som kopplas på när kameran höjs, oavsett stämningen och anledningen.

I efterhand blir bilden ett dokument som överlappar minnet och i glappet mellan det vi vet och det som visas växer gåtan. Ett vykort från en resa, glasögon etiketterade och undanlagda på en hylla, kläder prydligt vikta på en stol; av vardagens rekvisita blir bevis att granska noga i jakten på ett svar.

Allt vittrar och bara skärvor av det som var består. Kvarstår gör ryggarna, de bortvända ansiktena, bristen på svar och frågorna som inte längre kan ställas. En sorg och en vrede, steg som trampar i cirklar och en vilja att hålla kvar det som hållas kan. Att inte släppa greppet, att inte glömma.

I sina bilder gestaltar Jenny Lindhe de största frågorna och lämnar fritt för betraktaren att se sina egna svar. I ryggarna ser vi andra ryggar, i tingen andra ting och på så vis blir landskapet hon tecknar vårt landskap, på en gång främmande och familjärt. Som en del av oss själva vi inte riktigt vill kännas vid.

Boel Gerell

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *